BieberWishes

Allt började när jag bara var tretton år. Det var en onsdag mitt i fabruari och klockan var ca halv fem. Klockan kvart i fem skulle jag börja gå mot biografen för att träffa Tilda, Elsa och Astrid. Vi skulle kolla på Never Say Never tillsammans och det var premiären i vår stad, Lund. Jag var spänd och förväntansfull, vilket faktisk var ganska konstigt eftersom jag vanligtvis inte gillar Justin Bieber så mycket, men det skulle ändå bli kul att se hans film. Och roligare skulle det bli. Den kommande tiden skulle vara full överaskningar och spännande äventyr, men också besvikelser och ledsamhet. Men det visste inte jag när jag stod framför speglen i mitt rum och försökte välja kläder . Då visste jag inte heller att denna dagen skulle förendra mitt liv, men det skulle den. Det här är min historia:

- Hallå. Mamma kom in genom ytterdörren med matkassar i händerna.
- Hej, skrek jag tillbaka.
- Kan du komma och hjälpa mig lite här, det är så många påsar.
- Visst, sa jag och kom ut från mitt rum för att hjälpa mamma med att packa in maten.
- Vad fin du är, sa mamma och gransakde mig från topp till tå, ska du iväg i kväll eller.
- Ska bara på bio med några kompisar. Sa jag medans jag ställde in mjölken i kylskåpet.
- Vad kul, sa mamma, vad ska ni se?
- Never say Never. Jag tog upp några bananer och la dem sedan i fruktkorgen. Jag gick mot mitt rum då mamma ropade på mig.
- Vart ska du ta vägen då?
- Till mitt rum, vad ser det ut som?
- Kan du inte sätta dig ner så vi kan prata lite. Jag suckade och satte mig vid bordet.
- Vad vill du snacka om då? Frågade jag.
- Inget säskilt. Jag tänkte bara att vi kunde prata lite, om allt möjligt. Hur går det i skolan tillexempel?
- Det går väll bra, sa jag ganska ointresserat.
- Med Therse, kom igen. Jag vet att du kanske tycker att det är tråkigt att bara sitta här vid köksbordet mied mig men en mamma och en dotter behöver ju också lite ensam tid, och sån tid har vi ju inte haft på länge.
- Nej men det är inte mitt fel att du jobbar hela tiden, så att jag får sitta här hemma helt ensam och ruttna. Ända sedan pappa dog har du bara jobbat, det har känt som att jag inte betyder någonting för dig längre, det har känt som att det ända du har brytt dig om är att dina kunder blir nöjda, sa jag men jag kände snabbt att jag inte borde sagt det där.
Mamma och tittade tomt framför sig.
- Förlåt mamma... Jag menade inte så. Hon svarade inte utan bara stirrade framför sig.
- Förlåt mamma, jag tänkte inte på vad jag sa, det bara flög ur min mun. Mamma tittade på mig.
- Det här har varit en jobbig tid för oss båda, men vi måste klara av det här tillsammans, sa hon och log, jag vet att jag har jobbat för mycket, men det har varit som min terapi. Du vet, vissa börjar dricka, andra går till en psykolog och jag jobbar. Mamma små skrattade lite. Jag vet att det låter lite knäppt, men det har fått mig på andra tankar.
- Jag fattar, sa jag och log mot henne.
- Men du vet att du betyder mest av allt för mig, du är min mening med livet. Utan dig hade jag inte klarat den här situationen. Du är min dotter och kommer alltid att vara det. Jag så hur hon fick tårar i ögonen. Jag reste mig upp från stolen och satte mig i hennes knä.
- Vi kommer fixa det här, var inte orolig mamma. Hon kramade mig hårt.
- Det vet jag gumman, det vet jag.

Vi satt och bara kramades i några minuter. Jag tänkte på pappa. Han hade dött i en bil olycka för ungefär ett halv år sedan. Jag och mamma satt i bilen med honom. Jag minns inte så mycket av själva bilresan men jag minns att vi bråkade om någonting. Vad minns jag inte jag minns bara att både mamma och pappa var väldigt upprörda. Det regnade ute och himlen var alldelles grå. Jag ser mig själv titta ut genom bil fönstret när plötsligt hela bilen sladdar ner i ett dike. Från själva krachen minns jag inget förutom att det blev helt svart. Efter inte så lång tid så kom polisen och ambulansen dit. Både jag, pappa och mamma hade svimmat av man efter som diket var vid motor vägen så såg några andra bilar vad som hände och dom ringde ambulansen. Bilen hade hamnat på sida så att pappa ( som körde) hade fått ta hela smällen. Så senaste halv året hade varit hemsk och jag mådde fortfarande inte så bra efter vad som hade hänt. Så nu var det bara jag och mamma kvar. Vi bodde i en liten lägenhet i Lund. Vi bodde ganska så centralt viklet var skönt för mig. Så nu satt jag då där i vår trea och bara kramade min älskade mamma. Vi kramades så länge så att jag helt hade glömt bort bion. Jag tittade på kolckan som var halv 5.
- Shiiit, sa jag och hoppade upp ur mammas knä. Jag sprang in till mitt rum och rotade i min garderob.
- Haha. Mamma reste sig upp medans hon skrattade. Det var härligt att höra hennes skratt igen, tänkte jag.
Nu efter olyckan har hon varit helt isolerad från vänner och bekanta, och nu när jag tänker efter hade jag inte hört henne skratta på VÄLDIGT länge.
- Ska jag hjälpa dig att fixa dig? Mamma stod i dörr öppningen. Det är ju endå Justin Biebers film du ska iväg och se. Mamma blinkade till mig.
- Sluta mamma, sa jag och flinade åt henne.
- Vadå? Mamma tittade frågande.
- Inget, sa jag, du får gärna hjälpa mig och fixa mig.

Mamma fixade mitt hår och min sminkning också. jag fick inte titta mig i spegeln förän jag var färdig.
- Nu får du kolla, sa mamma och tog bort lite ögonskugga från ögolocket.
- OMG, jag blev chockad. Är det där jag?
- Ja, sa mamma, gillar du det?
- Ja, jag är jätte söt men...
- Men? Mamma såg frågande ut.
- Är jag inte lite för fin? Jag vill ju inte se ut som om jag ska på röda mattan.
- Nejdå gumman, du är precis lagom.
- Okej, då får jag väll lita på det då då. Jag snurrade ännu en gång och kom fram till att mamma hade rätt. den tighta jeansen och det vita tunna linnet under med armbanden till fick det att se precis lagom fint ut. Jag tittade nöjt i spegeln.
- När börjar bion då? Frågade mamma.
- Klockan fem, sa jag.
- Och när skulle du möta dina kompisar där.
- Kvart i, sa jag, oj shit, hur mycket är klockan?
- Tio i, sa mamma och skrattade.
- VA!! Jag tog min mobil. Fem missade samtal från Tilda.
- Men helvete. Jag tog på mig en grå kofta ovanpå linnet och sedan min skinnjacka över.
- Är det inte för kallt för skinnjacka nu? Frågade mamma.
- Jag kan inte bry mig om det nu, sa jag medans jag drog på mig mina vita, nerklottrade converse.
- Så hejdå mamma.
- Hejdå gumman, när kommer du hem?
- Jag vet inte, får se.
- Ok, jag sitter i alla fall uppe och väntar på dig, sa mamma och log så där som bara mamma kan. Jag gick fram och kramade henne. "Jag älskar dig mamma" viskade jag i hennes öra. "Jag älskar dig med gumman". Mamma pussade mig på kinden och sedan sprang jag snabbt ner för trapporna för att försöka hinna till Bion.