Favorit girl - chapter 6
- För att jag älskar dig, sa mamma och tittade på mig. Jag såg att hon hade gråten i ögonen. Hon kramade mig hårt och länge. Sedan kom doktorn in och bad mamma komma ut.
- Jag ska bara gå och prata med doktorn älskling, jag kommer snart tillbaka, sa mamma och pussade mig på pannan.
Klockan var ca halv 8 på morgonen när jag vaknade nästa dag, på torsdagen alltså. Det var egentligen skola idag men jag fick inte gå dit för doktorn. Jag satt och facebookade när justin kom in.
- Hej, sa han och log.
- Hej, svarade jag.
- Hur mår du? Sa han med sin mjukaste och vänligaste röst.
- Jag mår bra, doktorn sa att jag troligtvis kommer kunna åka hem ikväll.
- Kommer du kunna gå i skolan imorgon då?
- Nej, doktorn tyckte att jag skulle vara hemma och vila, sa jag.
- Jag vet att jag har sagt det förut men det var verkligen inte meningen, jag är så sjukt ledsen, sa justin och tittade allvarligt.
- Jag vet, du har sagt det ganska många gånger nu haha, sa jag och små skrattade lite, jag vet att det inte var meningen och jag är inte arg eller någonting på dig.
- Vad bra, sa han. Han gav mig en lång kram och satidigt lutade jag mitt huvud mot hans bröst. Jag hörde hans hjärta dunka där inne. Han var så varm och jag ville inte släppa honom. Han tittade ner på mig. När jag märkte det tittade jag upp på hans perfekta ansikte. Precis då kom doktorn in. Vi släppte varandra snabbt.
- Ursäkta om jag stör, sa doktorn, jag kan gå ut igen.
- Nej, nej kom in, sa jag snabbt.
Resten av dagen var riktigt tråkig. Justin var tvugen att gå eftersom det blev fullt av fans utanför som försökte ta sig in. Så jag satt och spelade spel på min mobil. Sedan sov jag och vid 5 tiden kom mamma.
- Hej gumman, hur mår du? Hon satte sig på sängkanten bredvid mig.
- Jag mår jätte bra, jag vill bara hem nu, sa jag, det är jättetråkigt här.
- Det förstår jag, sa mamma och tog min hand, ska vi åka hem?
- Ja, så fort som möjligt.
- Då tycker jag att vi gör det, jag ska bara prata lite med doktorn. Mamma gick ut ur rummet och jag var ensam igen
Justins perspektiv
Undar hur hon mår. Det var synd att jag var tvugen att gå, jag hade gärna suttit och hållit henne sällskap. Men vad gör man inte för fansen. Jag märkte att jag tänkte på Tessan igen och försökte sluta med det. Men jag kunde inte. Dem senaste dagarna hade jag bara tänkt på henne och på något sätt längtat efter henne. Jag ville inte det, eftersom jag visste att jag alldrig skulle få träffa henne igen, men tanken var som fast klistrad. Jag kollade på kolckan. Hon var några minuter över 5. Kanske skulle jag hinna säga hejdå till henne. Bara hon inte hade åkt från sjukhuset än. Jag valde att chansa så jag ringde efter en bil som körde mig till Sjukhuset. Jag sprang till hissen. Den var upptagen så jag var tvugen att ta trapporna. Jag sprang förbi många salar. 19, 20, 21, 22, 23. Jag sprang in i sal 23 och ställde mig framför sängen. Precis när jag tog luft för att börja prata såg jag att det inte var Tessan som låg i sängen. Det var en gammal dam som låg där med slangar från näsan.
- Ehh Hej, sa jag.
- Hej, vad för en så ung stilig man till de gamlas hus? Frågade den äldre damen.
- Jag skulle bara säga hej, sa jag, så hej och hejdå, ha en bra dag.
- Tack detsamma, sa hon och vinkade åt mig, oj förresten är du den jag tror att du är?
- Uräskta, sa jag, vad sa du.
- Nej inget, mina ögon har börjat lura mig, varför skulle han vara här. Medans jag gick ut fortsatte hon att prata för sig själv. Jag skrattade först lite för mig själv, men sedan såg jag Tessans doktor och då kom jag på varför jag var här.
- Ursäkta doktorn, vet du om Therese har åkt hem än?
- Ja, hon åkte för ca tio minuter sedan.
- Fan, mumlade jag för mig själv, tack i alla fall. Jag gick dystert mot trappan och märkte att alla som gick i korridoren tittade på mig, men det var jag ju van vid så jag brydde mig inte. Men sedan kom jag på en sak. Det var det bästa ever. Jag blev helt glad och sprang ner för trapporna för att hinna till hotellet så fort som möjligt. Jag kunde knapt vänta tills imorgon. Jag kände mig verkligen som den mest lyckade personen i hela världen.
Vad har Justin kommit på? Det får ni veta i nästa del
ps. gör precis som julia gjorde och komentera :D tack julia <3
Favorit girl - chapter 5
- Vet inte, sa hon och sedan fortsatte hon att prata med Tessan. Jag hörde inte vad hon sa, det ända jag hörde var sånt som du kommer klara dig och bara ta det lungt jag finns här med dig. Det var det ända jag hörde men efter jag hört det så blev jag mer orolig. Jag satte mig bredvid Tessan.
- Asså det var verkligen inte meningen att det skulle bli så här.
- Mm jag vet, mumlade Elsa utan att titta på mig.
- Du kan väll iaf titta på mig, det var ju inte meningen, sa jag. Hon tittade på mig och jag såg att hon hde gråtit. Vi sa inget mer under ambulans färden, men det var heller inte så lång till sjukhuset.
Justins pespektiv
Den tog den avsvimmade Tessa till sal 23 där hon las på en vit sjukhussäng. Jag stod och tittade på när de undersökte henne. Jag hade nästa bitit sönder mina naglar så nervös jag var. Dem tittade på på bakhuvudet där hon hade slått i. Alla i rummet väntade otåligt på besked. Doktorn reste sig upp.
- Nå? Sa jag otåligt.
- Det verkar som att hon har fått en hjärnskakning, sa doktorn och tittade allvarligt på mig.
- Okej, en allvarlig hjärnsakakning? Frågade jag och blev allt mer orolig.
- Inte jätte allvarlig men hon får nog stanna här på sjukhuset några dagar.
Jag pustade ut.
- Tack så jätte mycket för allt doktorn, sa jag och skakade hans hand.
- Ingen orsak, ursäkta mig föresten, men kan jag bara få en autograf eftersom min dotter är ett väldigt stort fan av er? Doktorn tittade på mig och räckte fram ett pappaer. Då tog jag fram en av mina skivor som jag hade i väskan och signerade den.
- Tack så jätte mycket, sa doktorn.
- Tack själv, hälsa din dotter från mig.
- Det ska jag, sa doktorn och stängde dörren efter sig. Jag satte mig på sängkanten bredvi Tessan. När jag satt där kom jag på hur söt hon var när hon sov. Det där bruna håret låg så fint över axlarna.
- Hur mår hon? Elsa störde mig i mina tankar och jag vände mig mot henne.
- Vi fick just reda på att hon har fått en hjärnskakning, men det är inte så allvarligt.
Elsa pustade ut och satte sig på en stol. Jag gick fram till henne och satte mig på bordeet bredvid henne.
- Det var verkligen inte meningen, sa jag.
- Jag vet, förlåt för att jag var så sur innan, jag var bara stressad över att min bästa kompis hade svimmat, då blir man ju lite orolig eller hur, sa Elsa och tittade snällt på mig, vilket kändes skönt.
- Ja, jag var också jätte orolig, sa jag.
- Tack föresten för allt, sa elsa.
- För vad?
- För att du bryr dig, sa elsa och kramade mig. Jag kramade henne tillbaka men precis då hörde vi Tessas röst.
- Här sitter ni och kramas, sa hon och både jag och Elsa tittade mot henne.
- TESSA!!!!!!! Skrek Elsa och sprang mot henne mod öppna armar. Shiit jag var SÅÅ orolig, hur känns det i huvudet?
- Det är okej i alla fall, sa Tessa och kramde Elsa hårt.
- Så det gör inte ont längre, sa jag och gick fram till sängen.
- Lite men inte så farligt, sa Tessa och log mot mig.
- Förlåt förresten, det var absolut inte meningen, sa jag.
- Det gör inget, men vad var det som hade hänt?
- Du har fått hjärnskakning, sa jag och tittade allvarligt på henne.
- Okej, måste jag stanna här eller kan jag åka hem?
- Du skulle stanna här i några dagar, sa jag
- Men jag ska stanna här med dig, sa Elsa, det har i alla fall jag bestämt.
- Haha då får jag väll lita på det då, sa Tessa och skrattade. När hon skrattade kände jag hur en stor klump försvann från mitt bröst. Sedan stod vi alla tre där och skrattade, vi visste inte riktigt åt vad men kul var det.
Tessans prespektiv
Det kändes bra att ha Elsa och justin där när jag vaknade. Först fattade jag inte var jag var men sedan kom jag på att jag hade slått i huvudet och att det sista jag hörde var att justin skulle ringa ambulansen, så då måste jag ju vara på sjukhuset, tänkte jag. Så nu satt jag alltså på sjukhussängen skrattade med elsa och justin. Det kändes inte som att det var justin bieber som stod där utan en helt vanlig kille. Då kom jag på hur söt han var när han skrattade. Efter en stud kom jag på att mamma satt och väntade på mig där hemma.
- Har min mamma ring? Undrade jag.
- Jag vet inte, sa elsa och räckte mig min väska. Femton missade samtal. Shit, hon är nog inte så glad, tänkte jag och slog in mammas nummer. "Jessica", svarade mamma. "Hej mamma, det är jag" "hej gumman, var är du jag har försökt få tag i dig jättelänge"sa mamma, man hörde att hon var lite smått irriterad. "Jag vet, jag har inte haft på min mobil eftersom man inte ska ha det på bio" svarade jag, fast än om det inte var sant. "Jaha, okej men när kommer du hem då?" frågade mamma. "Jo, att jag kommer inte hem idag men om du kan komma till sjukhuset så kan jag berätta allt". "Sjukhuset? Frågade mamma. "Jag berättar när du kommer, men kom fort"
"Kommer så fort jag kan", sa mamma och la på.
Efter ungefär en kvart/tjugo minuter kom mamma. Hon var väldigt orolig.
- Vad har hänt, sa mamma och sprang fram och kramade mig.
- Jag fick en dörr i huvudet och sedan svimmade jag och fick hjärnskakning, det är en liten förkortad version av vad som hände, men typ så var det, sa jag och kunde inte låta bli att skratta lite.
- Berätta exat vad som hände nu gumman, sa mamma och satte sig på sängkanten för att lyssna. Jag berättade hela historien om hur justin råkade smälla upp dörren så att jag ramalde bakåt och svimmade. När jag hade berättat färdigt så började mamma skratta. Jag visste att hon inte skrattade åt mig eller min historia. Hon skrattade åt att hon var så glad att det inte hade hänt något värre. För så är min mamma. Om jag säger att jag är på sjukhuset så tror hon genast att jag har blivit skjuten i huvudet och tror att jag håller på att dö. Och varför hon tror det är för olyckan med pappa. Men även om jag visste varför hon skrattade så frågade jag i alla fall varför.
- Varför skrattar du mamma?
- För att jag älskar dig, sa mamma och tittade på mig. Jag såg att hon hade gråten i ögonen. Hon kramade mig hårt och länge. Sedan kom doktorn in och bad mamma komma ut.
- Jag ska bara gå och prata med doktorn älskling, jag kommer snart tillbaka, sa mamma och pussade mig i pannan.
det kanske var ett tråkit kapitel (förlåt i så fall) men det roliga börjar snart :D och glöm inte att komentera <3
Favorit girl - chapter 4
När filmen var färdig ställde sig justin upp.
- Tack allihopa för att ni kom och såg min film, hoppas ni gillar den lika mycket som jag gör. Om ni vill ha min autograf så kommer jag att ge er den vid utgången här, sa han och gick mot utgången. Han ställde sig där och då sprang alla upp från sina stolar för att få han autograf. Elsa och Tilda försökte komma först. Jag och Asta tog det lite mer lungt, eftersom alla ville komma först så skulle vi ändå inte ha någon chans. Vi kom istället sist. Även om vi hade försökt att tränga oss fram lite så hade det inte gått.
- Ja, jag kommer att ha några konserter här i sverige, i malmö, Stockholm och göteborg, då ses vi där ja. Ha en bra dag. Justin svarade på de sista frågorna, eftersom det bara var jag och Asta kvar, och vi tänkte inte fråga så mycket, även om det här var ganska overkligt.
- Kan jag också få en autograf så skulle det vara jättesnällt, sa Asta och räckte fram en liten skrynklig bussbiljett.
- Har du inget annat papper, eller någontning annat att skriva på?, sa justin och små skrattade lite åt Astas gamla bussbiljett.
- Nej, jag är rädd för att jag inte har det, sa Asta och blev helt röd i ansiktet.
- Men vad bra att jag har det då, sa justin och tog fram en skiva, en av hans skivor.
- OMG, kommer jag få den, sa Asta och satte händerna för munnen.
- Ja det är klart, vem annars, sa justin och signerade den med guldpenna. Han gav mig en också och sedan gick vi.
När vi kom ut ur salongen och gick ner för trappan stod hela publiken, plus många hundra andra där och hoppade och skrek. Elsa och Tilda kom fram till oss.
- Asså omg jag kan inte fatta att jag just skakat hand med Justin Bieber. Asså det är helt jävla sjukt, sa Elsa och hoppade. Hon visade att hon hade fått autografen på både ett papper och på armen.
- Haha jag vet, det är verkligen one in a life time. Tilda klämde sig fram mellan dem skrikande fansen. Hon hade också fått JBs autograf på armen och var väldigt stolt över det. Men sedan när vi visade vår skivor så blev de båda väldigt avundsjuka.
- Haha vad säger ni nu då? Sa jag retsamt.
- Vi var ju ändå före er och så bara får ni en skiva var, sa dem surt men man hörde på deras röster att de inte var sura på riktigt. När vi kom ut ur biografen så stod det en massa papparazis utanför och väntade på att JB skulle komma ut. De frågade oss om han var där inne men vi sa att vi inte ville svara på några frågor.
- Tänk ändå att vi har fått träffa Justin Bieber i verkligheten, sa Tilda och tittade på oss, det är ganska fantastiskt ändå om man tänker efter.
- Ja, undra varför han kom till just sverige, sa jag.
- Säkert för att han visste att vi skulle kolla på bion, sa Asta och skrattade.
Då kom jag på att jag hade glömt min jacka i biosalongen.
- Jag kom på att jag glömde min jacka där inne. Vill någon följa med och hämta den?
- Jag kan följa med, sa Elsa, så får ni ringa mig om han kommer ut och tar med er till värsta VIP partit.
- Haha jag lovar att vi ska ringa om han ber oss hänga med, sa Asta och skrattade.
Jag och Elsa sprang fort tillbaka till biografen. Vi fick visa vår biljett och då fick vi komma in och hämta det vi skulle. Vi sprang uppför trapporna och precis när vi skulle öppna dörren till salongen slogs dörren upp och jag fick dörren i huvudet. Men det som gjorde mest ont var när jag ramlade bakåt och slog i huvet i marken.
- Nej shiit vad har hänt, sa Justin som var den som hade smäält dörren i huvet på mig.
- Jag vet inte, du råkade nog smälla till henne med dörren, sa Elsa och ruskade mig. Hallå Tessan, hallå.
- Nej omg vad har jag gjort. Justin försökte också väcka mig. Men jag hade svimmat av så jag gick inte att väcka.
- Men va fan, mumlade Elsa tyst.
- Asså förlåt det var verkligen inte meningen.
- Det vet jag väll, sa Elsa irriterat. Man vet verkligen inte med Elsa. I första stunden är hon jätte nervös eftersom att hon sitter och pratar med Justin Bieber och sedan när hon är irriterad så beter hon sig likadant mot Justin Bieber som hon skulle bete sig mot hennes mamma.
- Jag ringer en ambulans, sa Justin och log in numret på sin mobil.
- Vet du vad numret är då? Undrade Elsa.
- Nej, sa Justin och blev mer och mer orolig och stressad.
- Jag får slå in det, sa Elsa och ryckte ifrån honom mobilen. Elsa ringde ambulansen. När de kom hade jag ännu inte vaknat.
Justins perspektiv
Hur kunde jag vara så klumpig? Hoppas bara att det inte är någonting allavarligt. Jag satt i ambulansen med Tessan, tror jag hon hette och så hennes kompis Elsa. Jag hade jättemycket skuld känslor. Tänk om det var någontning allvarligt. Jag ville inte ens tänka tanken. Jag var väldigt orolig. Hon där Elsa tittade inte ens på mig. Hon satt bredvid Tessan och höll henne i handen. Hon var verkligen inte förutsägbar. För ca två timmar sedan hade det varit det bästa ögonblicket i hennes liv att få träffa mig, det såg iaf ut så, och nu sitter hon här och vill inte ens titta på mig.
- När är vi framme? frågade jag bara för att få någonting att prata om.
- Vet inte, sa hon och sedan fortsatte hon att prata med Tessan. Jag hörde inte vad hon sa, det ända jag hörde var sånt som du kommer klara dig och bara ta det lungt jag finns här med dig. Det var det ända jag hörde men efter jag hört det så blev jag mer orolig. Jag satte mig bredvid Tessan.
- Asså det var verkligen inte meningen att det skulle bli så här.
- Mm jag vet, mumlade Elsa utan att titta på mig.
- Du kan väll iaf titta på mig, det var ju inte meningen, sa jag. Hon tittade på mig och jag såg att hon hde gråtit. Vi sa inget mer under ambulans färden, men det var heller inte så lång till sjukhuset.
Nu börjar det hända lite saker. Komentera och skriv vad ni tycker. :D
Favorit girl - chapter 3
- Asså jag ska titta på bion, sa jag till vakten men han ville inte lyssna.
- Fortsätt drömma tjejen, sa han bara och stod kvar. Jag fattade inte vad det var frågan om.
- Du kan få se min biljett om du vill. Jag tog upp den skrynkliga biljetten ur fickan och visade den för vakten.
- Oj, då ber jag så hemst mycket om ursäkt, sa han och öppnade dörren. När jag kom in i salongen fick jag hålla för öronen. Det ända man hörde var skriken från publiken. Jag fattade först inte varför alla var så upphetsade men sedan fick jag svaret...
För framför mig stod ingen mindre än självaste Justin Bieber, vars film vi kommit för att se. Han tittade bakot och såg att jag stod där helt stum. Han drog fram mig så att alla kunde se mig. Mina kompisar skrek ännu mer när de såg mig stå där med justin och många hade också tagit fram sina mobiler och började fota oss. Justin log sitt stora leende och höll om mig. Jag tänkte inte utan bara log tillbaka. Sedan lungade hans vakt publiken och han lyckades, det blev faktiskt nästan helt tyst i salongen.
- Hej allihopa, sa Justin och tittade ut över publiken. Några började skrika igen men vakten tystade dem så att justin skulle kunna fortsätta.
- Ja, alltså, ni är ju här för att titta på min film och jag ville bara säga hoppas att ni gillar den lika mycket som ni gillar mig. Om ni gillar mig alltså men det känns det som ni borde göra eftersom ni snart ska kolla på min film. Iaf så tänkte jag titta på filmen tillsammans med er. Nu skrek hela publiken och vakten fick rycka in en tredje gång.
- Jag har därför bokat en plats, platss 342. Alla vände sig om och tittade på sina stolar. Jag kom på att jag satt på plats 341 och därför sa jag att det var mig han skulle sitta bredvid.
- Vad kul, då tycker jag att vi börjar filmen eller vad tycker ni, sa justin och höll handen bakom sitt öra för att visa att publiken skulle svara honom.
- JAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!! Skrek publiken till svar.
- Då böjar vi, sa justin och gjorde en schest till vakten. Han gick före mig till platserna och hela publiken tittade på oss medans vi trängde oss igenom för att ta oss till våra stolar. När vi hade satt oss på våra platser tänkte jag på hur overkligt egentligen var att jag satt bredvid självaste Justin Bieber och skulle kolla på en bio tillsammans med honom. När jag tänkte på att jag satt på en bio med honom så kändes det som en dejt, men jag skakade fört bort den tanken.
- Hej föresten. Jag blev störd i mina tankar. Jag tittade på justin.
- Hej, sa jag osäkert.
- Jag heter Justin, eller det vet du kanske.
- Ja, det vet jag, sa jag och skrattade lite tyst.
- Och du heter? Frågade justin.
- Therese, men jag kallas Tessa eller Tessan.
- Ok, nice, sa han tyst. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga eller göra för det kändes fortfarande overkligt att sitta här och prata med Justin Bieber, så jag valde att vara tyst.
- Vad tror du om filmen då? Sa justin efter en stund.
- Jag vet inte. Jag har inte sett trailern ens så jag har verkligen ingen aning om vad jag ska ha för förväntningar.
- Jag tyckte i alla fall om hur den blev så hoppas att du också gör det. Han log sitt söta leende mot mig. Jag har jag alldrig gillat Justin Bieber så mycket, men nu märkte jag att han verkligen va så söt som mina kompisar snackade om hela tiden. Men jag visste fortfarande inte vad jag skulle säga, vilket kändes lite taskigt eftersom det var han som satte igång snacket båda gångerna. Så jag chansade stort.
- Hur är det att vara här i Lund då?
- Det är fint här, men litet, jag är ju van vid LA och dem ställena du vet. Man såg att han blev lite glad av att jag visade intresse av att prata med honom och inte bara svarade på hans frågor.
- Ja, när jag var lite bodde jag i New York, eftersom min pappa är född i Kanada, sa jag och nu kände jag mig inte alls osäker längre.
- Precis som jag alltså, sa justin och log.
- Mm, mumlade jag eftersom filmen precis hade börjat. Men jag märkte snabbt att ingen av mina kompisar tittade på filmen de hade velat se så länge, utan alla tittade på justin och var avundsjuka på mig. Det kändes på ett sätt bra.
- När flyttade ni till Sverige då?
- När jag var 4 år flyttade vi hit, till Lund alltså.
- Så du har bott här sedan du var 4 år?
- Ja, sa jag.
- Hmrmm. Tilda, Elsa och Asta harklade sig och tittade på mig.
- Ja, justin det här är Tilda, Elsa och Astrid, mina buddies.
- Hej, sa justin och log.
- Hej Justin, jag kan verkligen inte fatta att jag sitter här och får träffa dig på riktigt, det är som i en dröm, i en bra dröm alltså. Elsa kunde inte sluta snacka. Hon var verkligen Justins största fan. Tilda och Asta kanske gillade honom men Elsa var seriöst helt kär. Jag kunde inte låta bli att börja fnissa lite när jag såg Elsas blick när hon pratade med honom.
- Haha tack, det är verkligen en ära att träffa dig också...
- Elsa, rättade Elsa honom.
- Tack Elsa, sa han och log det där leendet igen.
Sedan hälsade Tilda och Asta också på justin. De var helt ifrån sig. Det var nästan pinsamt, för de var på honom hela tiden. Sedan tyckte justin att vi skulle titta på filmen och man vill ju inte trotsa Justin Bieber direkt. Men jag märkte att ingen av oss, eller någon annan i publiken kunde koncentrera sig på filmen. Jag kände att jag var lyckligt lottad som fick sitta bredvid honom och att ha allas blickar riktade mot sig. Så jag lutade mig bak i biostolen och försökte koncentrera mig på filmen.
Nästa del imorgon. :D eller nästa gång jag får tid att skriva men ska försöka få det att bli imorgon.
Favorit girl - chapter 2
- Så hejdå mamma.
- Hejdå gumman, när kommer du hem?
- Jag vet inte, får se.
- Ok, jag sitter i alla fall uppe och väntar på dig, sa mamma och log så där som bara mamma kan. Jag gick fram och kramade henne. "Jag älskar dig mamma" viskade jag i hennes öra. "Jag älskar dig med gumman". Mamma pussade mig på kinden och sedan sprang jag snabbt ner för trapporna för att försöka hinna till Bion.
Jag sprang det fortaste jag kunde till bion. När jag var halvvägs ringde Tilda igen.
- Hej Tilda, flåsade jag i telefonen.
- Var fan e du? Vi väntade as länge och sen när du inte kom så gick vi in. Man hörde på rösten att hon var gansak irriterad.
- Förlåt för att jag inte kom, men jag är på väg nu. Är ni där inne?
- Ja kom fort.
- Jag kommer nu.
- Bra, vi står nästan längst fram i kön. Skynda dig.
Jag la på fort och fortsatte springa. Jag smällde upp dörren till bion och små sprang fram till Tilda, Elsa och Astrid som nu nästan var framme vid kassan.
- Hej, förlåt att jag är så sen men jag och mamma bråkade lite, eller inte bråkade direkt men ni fattar.
- Jaja det bästa är att du är här nu. Elsa drog in mig i kön. Jag tittade bakåt och kön bakom oss var enorm.
- Bra att ni ställde er i kön, medans ni väntade på mig alltså.
- Ja, annars hade vi nog inte hunnit, sa Tilda och tittade över axeln på kön.
När vi hade hämtat ut biljetterna och köpt popcorn, godis och dricka gick vi in i biosalongen. reklamen var i gång och det var det nästan fullt eftersom klockan bara var några minuter i 5. Det var bara våra platser, tre platser några rader ner och en plats på vår rad som var lediga. Vi letade upp rad 8 och satte oss på våra platser. Medans vi väntade på att bion skulle börja kom dem sista personerna in, och nu var det bara platsen bredvid mig som var kvar. Konstigt, tänkte jag, det är ju endå premiär. men personen som ska sitta där kommer säkert snart.
Men jag slutade snart tänka på det eftersom att biosallongen släcktes och det blev helt tyst. Alla väntade på att filmen skulle börja. Jag, Astrid, Tilda och Elsa höll varandras händer eftersom att vi var så spända. Men när det inte hade hänt någonting efter en minut började jag tröttna och kände att jag var lite kissnödig.
- Jag går bara på toa, sa jag till Astrid som satt bredvid mig.
- Men den börjar ju säkert snart, kan du inte vänta tills efter?
- Nej, jag är super nödig, sa jag och försökte komma förbi.
- Som du vill, men skyll inte på mig om du missar början och inte hänger med sen. Asta (Astrid) räckte ut tungan och släppte förbi mig. Jag gjorde en retsam min tillbaka och gick sedan förbi.
När jag kom ut från toan för att tvätta händerna hörde jag plötsligt massa skrik. Det lät som att någon, eller rättare sagt typ flera hundra personer blev skrämda. Jag försökte minnas om det hade stått någontning om någon skräckfilm som visades nu men jag kunde inte minnas att jag hade sett någon reklam för någon sån film. Jag försökte sluta tänka på det men det gick inte, varifrån kom alla skriken? Jag gick ut från toan och nu hördes skriken högre. Jag gick upp för trappan och gick mot salongen. Nu hördes skriken bara högre och högre. Utanför stod det en vakt. När jag försökte gå in funkade det inte.
- Asså jag ska titta på bio, sa jag till vakten men han ville inte lyssna.
- Fortsätt drömma tjejen, sa han bara och stod kvar. Jag fattade inte vad det var frågan om.
- Du kan få se min biljett om du vill. Jag tog upp den skrynkliga biljetten ur fickan och visade den för vakten.
- Oj, då ber jag så hemst mycket om ursäkt, sa han och öppnade dörren. När jag kom in i salongen fick jag hålla för öronen. Det ända man hörde var skriken från publiken. Jag fattade först inte varför alla var så upphetsade men sedan fick jag svaret...
Nu börjar det bli lite spännade. Varför skriker alla så? Komentera och skriv varför ni tror alla är så till sig. Om du svarar rätt kommer jag att länka din blogg här så att alla som läser kan se den :D nästa del får ni imorgon.;) :D
Favorit girl - chapter 1
Allt började när jag bara var tretton år. Det var en onsdag mitt i fabruari och klockan var ca halv fem. Klockan kvart i fem skulle jag börja gå mot biografen för att träffa Tilda, Elsa och Astrid. Vi skulle kolla på Never Say Never tillsammans och det var premiären i vår stad, Lund. Jag var spänd och förväntansfull, vilket faktisk var ganska konstigt eftersom jag vanligtvis inte gillar Justin Bieber så mycket, men det skulle ändå bli kul att se hans film. Och roligare skulle det bli. Den kommande tiden skulle vara full överaskningar och spännande äventyr, men också besvikelser och ledsamhet. Men det visste inte jag när jag stod framför speglen i mitt rum och försökte välja kläder . Då visste jag inte heller att denna dagen skulle förendra mitt liv, men det skulle den. Det här är min historia:
- Hallå. Mamma kom in genom ytterdörren med matkassar i händerna.
- Hej, skrek jag tillbaka.
- Kan du komma och hjälpa mig lite här, det är så många påsar.
- Visst, sa jag och kom ut från mitt rum för att hjälpa mamma med att packa in maten.
- Vad fin du är, sa mamma och gransakde mig från topp till tå, ska du iväg i kväll eller.
- Ska bara på bio med några kompisar. Sa jag medans jag ställde in mjölken i kylskåpet.
- Vad kul, sa mamma, vad ska ni se?
- Never say Never. Jag tog upp några bananer och la dem sedan i fruktkorgen. Jag gick mot mitt rum då mamma ropade på mig.
- Vart ska du ta vägen då?
- Till mitt rum, vad ser det ut som?
- Kan du inte sätta dig ner så vi kan prata lite. Jag suckade och satte mig vid bordet.
- Vad vill du snacka om då? Frågade jag.
- Inget säskilt. Jag tänkte bara att vi kunde prata lite, om allt möjligt. Hur går det i skolan tillexempel?
- Det går väll bra, sa jag ganska ointresserat.
- Med Therse, kom igen. Jag vet att du kanske tycker att det är tråkigt att bara sitta här vid köksbordet mied mig men en mamma och en dotter behöver ju också lite ensam tid, och sån tid har vi ju inte haft på länge.
- Nej men det är inte mitt fel att du jobbar hela tiden, så att jag får sitta här hemma helt ensam och ruttna. Ända sedan pappa dog har du bara jobbat, det har känt som att jag inte betyder någonting för dig längre, det har känt som att det ända du har brytt dig om är att dina kunder blir nöjda, sa jag men jag kände snabbt att jag inte borde sagt det där.
Mamma och tittade tomt framför sig.
- Förlåt mamma... Jag menade inte så. Hon svarade inte utan bara stirrade framför sig.
- Förlåt mamma, jag tänkte inte på vad jag sa, det bara flög ur min mun. Mamma tittade på mig.
- Det här har varit en jobbig tid för oss båda, men vi måste klara av det här tillsammans, sa hon och log, jag vet att jag har jobbat för mycket, men det har varit som min terapi. Du vet, vissa börjar dricka, andra går till en psykolog och jag jobbar. Mamma små skrattade lite. Jag vet att det låter lite knäppt, men det har fått mig på andra tankar.
- Jag fattar, sa jag och log mot henne.
- Men du vet att du betyder mest av allt för mig, du är min mening med livet. Utan dig hade jag inte klarat den här situationen. Du är min dotter och kommer alltid att vara det. Jag så hur hon fick tårar i ögonen. Jag reste mig upp från stolen och satte mig i hennes knä.
- Vi kommer fixa det här, var inte orolig mamma. Hon kramade mig hårt.
- Det vet jag gumman, det vet jag.
Vi satt och bara kramades i några minuter. Jag tänkte på pappa. Han hade dött i en bil olycka för ungefär ett halv år sedan. Jag och mamma satt i bilen med honom. Jag minns inte så mycket av själva bilresan men jag minns att vi bråkade om någonting. Vad minns jag inte jag minns bara att både mamma och pappa var väldigt upprörda. Det regnade ute och himlen var alldelles grå. Jag ser mig själv titta ut genom bil fönstret när plötsligt hela bilen sladdar ner i ett dike. Från själva krachen minns jag inget förutom att det blev helt svart. Efter inte så lång tid så kom polisen och ambulansen dit. Både jag, pappa och mamma hade svimmat av man efter som diket var vid motor vägen så såg några andra bilar vad som hände och dom ringde ambulansen. Bilen hade hamnat på sida så att pappa ( som körde) hade fått ta hela smällen. Så senaste halv året hade varit hemsk och jag mådde fortfarande inte så bra efter vad som hade hänt. Så nu var det bara jag och mamma kvar. Vi bodde i en liten lägenhet i Lund. Vi bodde ganska så centralt viklet var skönt för mig. Så nu satt jag då där i vår trea och bara kramade min älskade mamma. Vi kramades så länge så att jag helt hade glömt bort bion. Jag tittade på kolckan som var halv 5.
- Shiiit, sa jag och hoppade upp ur mammas knä. Jag sprang in till mitt rum och rotade i min garderob.
- Haha. Mamma reste sig upp medans hon skrattade. Det var härligt att höra hennes skratt igen, tänkte jag.
Nu efter olyckan har hon varit helt isolerad från vänner och bekanta, och nu när jag tänker efter hade jag inte hört henne skratta på VÄLDIGT länge.
- Ska jag hjälpa dig att fixa dig? Mamma stod i dörr öppningen. Det är ju endå Justin Biebers film du ska iväg och se. Mamma blinkade till mig.
- Sluta mamma, sa jag och flinade åt henne.
- Vadå? Mamma tittade frågande.
- Inget, sa jag, du får gärna hjälpa mig och fixa mig.
Mamma fixade mitt hår och min sminkning också. jag fick inte titta mig i spegeln förän jag var färdig.
- Nu får du kolla, sa mamma och tog bort lite ögonskugga från ögolocket.
- OMG, jag blev chockad. Är det där jag?
- Ja, sa mamma, gillar du det?
- Ja, jag är jätte söt men...
- Men? Mamma såg frågande ut.
- Är jag inte lite för fin? Jag vill ju inte se ut som om jag ska på röda mattan.
- Nejdå gumman, du är precis lagom.
- Okej, då får jag väll lita på det då då. Jag snurrade ännu en gång och kom fram till att mamma hade rätt. den tighta jeansen och det vita tunna linnet under med armbanden till fick det att se precis lagom fint ut. Jag tittade nöjt i spegeln.
- När börjar bion då? Frågade mamma.
- Klockan fem, sa jag.
- Och när skulle du möta dina kompisar där.
- Kvart i, sa jag, oj shit, hur mycket är klockan?
- Tio i, sa mamma och skrattade.
- VA!! Jag tog min mobil. Fem missade samtal från Tilda.
- Men helvete. Jag tog på mig en grå kofta ovanpå linnet och sedan min skinnjacka över.
- Är det inte för kallt för skinnjacka nu? Frågade mamma.
- Jag kan inte bry mig om det nu, sa jag medans jag drog på mig mina vita, nerklottrade converse.
- Så hejdå mamma.
- Hejdå gumman, när kommer du hem?
- Jag vet inte, får se.
- Ok, jag sitter i alla fall uppe och väntar på dig, sa mamma och log så där som bara mamma kan. Jag gick fram och kramade henne. "Jag älskar dig mamma" viskade jag i hennes öra. "Jag älskar dig med gumman". Mamma pussade mig på kinden och sedan sprang jag snabbt ner för trapporna för att försöka hinna till Bion.
Vad tycker ni? Tycker ni att den verkar bra? Det skulle vara kul om ni spred denna bloggen till era kompisar och tipsar andra om den:)
Nästa del får ni i morgon...
WELCOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
// maya
PS. jag är inte rädd för kritik så KOMENTERA KOMENTERA KOMENTERA!!!!!!!!!!<3
